Läste i Metro idag om » smygfilmaren som friats av Tingsrätten. Men jag förstod inte. Kan det vara så att människor som uppenbart kränker folks integritet frias så länge de lyckas hemlighålla det för offret? När skulle de övergå till att vara ett brott då? Hur många människor fick förövaren visa bilderna för innan det blev för många? Eller spelar antalet ingen roll så länge offret är ovetande? Om uppsåtet från början varit att filma en kvinna under kjolen och sedan visa det för sina vänner, hur kan det då vara oskyldigt? Frågan är ju också vilket som faktiskt är mest kränkande, att en snuskhummer (och därtill säkerhetsvakt!) smygfilmar dig under kjolen, eller att Tingsrätten rättfärdigar sådant vedervärdigt beteende? Snacka om könsstereotyp bedömning!
Gina, som artikeln handlar om ska enligt utsago ej ha vetat om smygfilmningen och därför bör mannen inte bli dömd. Men hennes dotter upptäckte det och då blev kvinnan medveten om vad som hänt, när de var kvar i butiken. Men oavsett borde uppsåt väga tyngre. Är det så att en tjuv som lyckas stjäla smycken utan att offret märket det bör gå fri? Finns det många domar där det tydligt står att inbrottstjuven frias då offret först insåg att han stulit något efter att tjuven lämnat huset? Men det kanske bara gäller stöld av ägodelar. När man stjäler människors integritet, gäller inte sådanna regler.
28 maj 2008
26 maj 2008
Grattis på mors dag!
Jaha, då var det dags att skriva igen. Visst är jag en frekvent bloggare? Det bara dundrar in inlägg efter inlägg. Haha!
Allvarligt talat så har det varit ett under att jag kom på att skriva idag. Det senaste året har varit stressigt, upptempat och fullständigt underbart! Mitt liv har helt vänts på ända:
Man blivit stockholmsbo (nej, jag sa inte fel, jag är lundensare inte stockholmare) för det första. Hur hände detta? Jo Johan hände, en dag i juli. En AfterWork på Lensway (mitt sommarjobb i Stockholm) som gick helt amok. Vi klickade direkt. Men med åldersskillnad och 60 mil mellan bostäderna var det inte ens tanke på att vi var annat än vänner.... tills vi hade Skypat varandra flera timmar om dagen i två månader. I oktober var vi inte längre singlar (något som ingen av oss var särkilt bra på i alla fall). Sen gick allt superfort. Jag lärde känna Johans tre underbara barn (de är 10, 8 och snart 6 år), flyttade till Stockholm i december, slutade plugga och började jobba i januari, bytte jobb i april och blev sambo... och här är jag nu. En informationsadministratör på danska informationsavdelningen på Studentum med tre silverbarn (Stinas påhitt), sambo och ett lyckligt liv!
Så varför denna rubrik? Jo, jag har ju som sagt gått och blivit silvermamma, en inte alltid så lätt uppgift. Men igår gav det avkastning. Efter en dag med solsken, biobesök (Indiana Jones) och städning i trädgården kom tre små barn fram till mig med blommor i händerna, tillsammans med en egentillverkad låda med ett T på. I lådan låg små chokladhjärtan. I kör ropar de "Grattis på morsdag!!" Åååh, jag bara smälte. De tyckte att en silvermamma också ska bli firad... wwwwuuuääääh så sött. Vem hade trott att jag skulle gå och bli trebarns-silvermamma och dessutom tycka det var ganska kul? För ett år sedan var jag singel och galen i Paris. Ack ja, min dag blev i alla fall helt klart minnesvärd.
Appropå det, för nån vecka sedan hade S sagt till sin mamma, dagen innan de skulle hem till oss, att "nu behöver jag inte sakna dig lika mycket mamma, för Towe har lika mysigt hår att gosa med som du." Haha! När jag först hörde det tänkte jag... Yikes! Jag kommer få en hater-mom on my neck. Men sen fick jag veta att det faktiskt var deras mamma som berättat det, skrattande, för Johan. Puh, det är ett accepterande om nått.
Nog om barn och blöjbyten... läste om en stackars liten knähund idag som inte fick någon vård för att försäkringsbolaget vägrade betala. Orsak: Matte tecknade försäkringen dagen före Chorty bröt benet och därför var hon tvungen att bevisa att hunden verkligen bröt benet efter att hon tecknat försäkringen. Jag förstår försärkingsbolaget, det låter lite märkligt. Men ärligt talat, hon har doktorsintyg på att hunden bröt benet dagen efter, vad mer krävs? Videobevis när hunden bryter benet och matte håller upp dagens tidning samtidigt? Operationen kostar 20.000 kr, något som matte inte har råd med enligt Metro. Därför har hunden nu fått smärtstillande i flera dagar. Men snart orkar hon inte bråka längre och börjar överväga avlivning om hon inte kan betala. Hur kan man vara så inhumana? Ärligt talat... Skärpning Agria! Det där är inte OK!
» Läs artikeln om Chorty här
Nu har jag spytt galla tillräckligt, tål inte djurplågeri och idag tar Agria priset för det! Om jag har fel vill jag väldigt gärna ha en bra förklaring till varför man valt att misstro ägaren.
Back to work, lunchen är över. Kanske kanske tar det inte lika lång tid innan jag skriver igen.
Allvarligt talat så har det varit ett under att jag kom på att skriva idag. Det senaste året har varit stressigt, upptempat och fullständigt underbart! Mitt liv har helt vänts på ända:
Man blivit stockholmsbo (nej, jag sa inte fel, jag är lundensare inte stockholmare) för det första. Hur hände detta? Jo Johan hände, en dag i juli. En AfterWork på Lensway (mitt sommarjobb i Stockholm) som gick helt amok. Vi klickade direkt. Men med åldersskillnad och 60 mil mellan bostäderna var det inte ens tanke på att vi var annat än vänner.... tills vi hade Skypat varandra flera timmar om dagen i två månader. I oktober var vi inte längre singlar (något som ingen av oss var särkilt bra på i alla fall). Sen gick allt superfort. Jag lärde känna Johans tre underbara barn (de är 10, 8 och snart 6 år), flyttade till Stockholm i december, slutade plugga och började jobba i januari, bytte jobb i april och blev sambo... och här är jag nu. En informationsadministratör på danska informationsavdelningen på Studentum med tre silverbarn (Stinas påhitt), sambo och ett lyckligt liv!
Så varför denna rubrik? Jo, jag har ju som sagt gått och blivit silvermamma, en inte alltid så lätt uppgift. Men igår gav det avkastning. Efter en dag med solsken, biobesök (Indiana Jones) och städning i trädgården kom tre små barn fram till mig med blommor i händerna, tillsammans med en egentillverkad låda med ett T på. I lådan låg små chokladhjärtan. I kör ropar de "Grattis på morsdag!!" Åååh, jag bara smälte. De tyckte att en silvermamma också ska bli firad... wwwwuuuääääh så sött. Vem hade trott att jag skulle gå och bli trebarns-silvermamma och dessutom tycka det var ganska kul? För ett år sedan var jag singel och galen i Paris. Ack ja, min dag blev i alla fall helt klart minnesvärd.
Appropå det, för nån vecka sedan hade S sagt till sin mamma, dagen innan de skulle hem till oss, att "nu behöver jag inte sakna dig lika mycket mamma, för Towe har lika mysigt hår att gosa med som du." Haha! När jag först hörde det tänkte jag... Yikes! Jag kommer få en hater-mom on my neck. Men sen fick jag veta att det faktiskt var deras mamma som berättat det, skrattande, för Johan. Puh, det är ett accepterande om nått.
Nog om barn och blöjbyten... läste om en stackars liten knähund idag som inte fick någon vård för att försäkringsbolaget vägrade betala. Orsak: Matte tecknade försäkringen dagen före Chorty bröt benet och därför var hon tvungen att bevisa att hunden verkligen bröt benet efter att hon tecknat försäkringen. Jag förstår försärkingsbolaget, det låter lite märkligt. Men ärligt talat, hon har doktorsintyg på att hunden bröt benet dagen efter, vad mer krävs? Videobevis när hunden bryter benet och matte håller upp dagens tidning samtidigt? Operationen kostar 20.000 kr, något som matte inte har råd med enligt Metro. Därför har hunden nu fått smärtstillande i flera dagar. Men snart orkar hon inte bråka längre och börjar överväga avlivning om hon inte kan betala. Hur kan man vara så inhumana? Ärligt talat... Skärpning Agria! Det där är inte OK!
» Läs artikeln om Chorty här
Nu har jag spytt galla tillräckligt, tål inte djurplågeri och idag tar Agria priset för det! Om jag har fel vill jag väldigt gärna ha en bra förklaring till varför man valt att misstro ägaren.
Back to work, lunchen är över. Kanske kanske tar det inte lika lång tid innan jag skriver igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
