Bakåtsträvande bedömningar

Läste i Metro idag om » smygfilmaren som friats av Tingsrätten. Men jag förstod inte. Kan det vara så att människor som uppenbart kränker folks integritet frias så länge de lyckas hemlighålla det för offret? När skulle de övergå till att vara ett brott då? Hur många människor fick förövaren visa bilderna för innan det blev för många? Eller spelar antalet ingen roll så länge offret är ovetande? Om uppsåtet från början varit att filma en kvinna under kjolen och sedan visa det för sina vänner, hur kan det då vara oskyldigt? Frågan är ju också vilket som faktiskt är mest kränkande, att en snuskhummer (och därtill säkerhetsvakt!) smygfilmar dig under kjolen, eller att Tingsrätten rättfärdigar sådant vedervärdigt beteende? Snacka om könsstereotyp bedömning!

Gina, som artikeln handlar om ska enligt utsago ej ha vetat om smygfilmningen och därför bör mannen inte bli dömd. Men hennes dotter upptäckte det och då blev kvinnan medveten om vad som hänt, när de var kvar i butiken. Men oavsett borde uppsåt väga tyngre. Är det så att en tjuv som lyckas stjäla smycken utan att offret märket det bör gå fri? Finns det många domar där det tydligt står att inbrottstjuven frias då offret först insåg att han stulit något efter att tjuven lämnat huset? Men det kanske bara gäller stöld av ägodelar. När man stjäler människors integritet, gäller inte sådanna regler.