Vad styr den narkotikapolitiska debatten?

Jo, enligt sociologiprofessor Ted Goldberg är det mer tro och hopp än vetenskap som styr. Läste i Situation Stockholm i morse att han på Brukarföreningens seminariedag sagt att "Om en diabetiker skattefifflar tar man ju inte bort hans insulin. Men om en metadonist begår ett brott som inte är narkotikarelaterat tar man omedelbart bort metadonet."

I en enda mening förmedlade Goldberg det som jag har så svårt för att förstå i den svenska narkotikapolitiska debatten. Man behandlar en person, som försöker ta sig ur sitt missbruk, som en brottsling. Man ger dem aldrig en chans att ta sig ur. Om en person tar orken och modet till sig att ta sig ur ett missbruk, bör denna person stöttas inte stjälpas. Men av någon anledning verkar folk inte vilja att narkomaner slutar knarka. Då har de ju ingen att skylla alla problem på.

Alla bör få en chans att lyckas hjälpa sig själva. Man behöver inte ge dem all världens gåvor, men ge dem hopp. Ge dem viljan att försöka. Anta att de kan. Det är först då de lyckas.