Advent

I söndags var det första advent. Enligt traditionen ställer man fram adventsljusstakar, hänger stjärnor i fönstren och köper julblommor den dagen. Så det gjorde ju jag, liksom tusentals andra svenskar också. Jag och Johan passade även på att öva på att åka skridskor, något jag inte kan skryta med att jag är särskilt bra på. Johan däremot har spelat bandy och dessutom tränat småpojkar i det samma så han studsade omkring på isen som en dåre medan jag balanserade fram på mina hockeyrör längs sargen. Men lyssnade flitigt till alla tips på hur man bromsar, faller, startar och så vidare. Så nu har jag stora blåmärken på knäna och sån där stolt träningsvärk i muskler som jag glömt fanns. Haha!

Igår var det dessutom 1 december. Dagen då man öppnar första luckan i julkalendern. En väldigt viktig dag för barn, så även för mina silverbarn. Därför var det extra roligt att min första riktiga jul, som boende med barnen, kunna presentera den julkalender jag och min syster fick av min Bedste (mormor) när jag var liten. Det är en kalender i tyg med 24 ringar där man kan fästa godispaket. Så under söndagen satt jag halva kvällen och packade in små, små paket med godis. Det pirrade lite i kroppen när jag hittade på nya fyndiga sätt att slå in dem på. Då tänkte jag på hur jag och syrran kunde springa upp på morgonen den 1 december och stå och känna på paketen. Man hittade en favorit, räknade fram till vilken dag man skulle få öppna det och sedan längtade man. En mycket viktig och rolig tradition som nu blivit till underbara minnen att se tillbaka på. Dessa minnen unnar jag nu mina älskade silverbarn. Förhoppningsvis kommer de som vuxna tänka tillbaka på tiden då de fick små godispaket på morgonen av sin silvermamma…

På väg till skridskobanan



Advent


”Lucka 1” ska öppnas