Hairspray, en musikal som sattes upp på Chinateatern i Stockholm baseras på en film från 1988 med samma namn. 2007 gjordes en nyproduktionen av filmen med bland andra John Travolta, Christoffer Walken och Michelle Pfeiffer i rollerna. Nu har musikalen alltså kommit till Sverige.
Igår såg jag musikalen för andra gången. Första gången hade min kollega fått biljetter till generalrepetitionen och jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle tycka att det var värt att se den ytterligare en gång når vi redan köpt biljetter till en annan föreställning. Men det var det verkligen. Dessutom satt jag längst fram båda gångerna, så man fick se allt saliv som stänkte och min kollega fick nästan Morgan Alling i knäet på generalrepetitionen.
Så varför var den så värd att se två gånger? Jo, för att det var en riktig feelgood-musikal om rasism, kärlek och mobbning. Låter kanske inte så feelgood, men den var fylld med värme och skådespelartalanger och riktigt cool musik. Framför allt glänste huvudrollsinnehavaren Jessica Heribertsson med sin otroliga röst och energi och kärleksscenen mellan Rolf Lassgård och Morgan Alling var precis lika rolig och charmig som förra gången. Jag skrattade så jag grät.
När föreställningen var slut denna gång och alla skulle buga och bocka satt jag och funderade över om man skulle ställa sig upp. Ingen annan stod ju. Förra gången hade jag kollegorna med mig som också ville resa sig och dessutom var säkert ensembles vänner och familjer där, för alla ställde sig upp då. Men nu var det ingen som stod. Men sen insåg att det är ju precis sånt man gillar när man står på scen, att någon uppskattar det man håller på med. Dessutom måste ju någon vara först och jag ville verkligen visa min uppskattning. Svensson-rädslan skulle inte hindra mig. Så jag ställde mig upp och applåderade och visslade när Morgan och Rolf skulle buga. Ingen annan ställde sig upp. Shit. Jaha, vad gör jag nu då? Då såg jag att mamma ställde sig upp. Så då tänkte jag – Äh, låt folk tycka jag är dum. Så då började jag dansa istället och detta gjorde susen. Någon på scen ropade att man ju måste dansa när det är så bra musik. Allt fler började resa på sig och tillslut stod nästan hela salen och applåderade och hurrade. Puuh. Då såg jag att några i ensemblen visade tummen upp, andra blinkade en tack och viftade med sin blomsterkvast. Yes, jag lyckades...
PS. Lyssna också på Morgan Allings sommarprogram i P1 som jag skrev om i somras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar