Bokrecensioner de luxe

Jaja, jag vet. Jag vet att jag skrivit tonvis av text de senaste dagarna. Men ursäkta, jag är både sjukskriven för ryggen och förkyld som sören(Sören, vem är det? Honom har du aldrig berättat något om?). Jag har varit hemma flera veckor, utan någon att debattera med. Utan något annat vettigt att ta mig till än att titta på teve, tvätta och surfa på Internet. Jag har faktiskt tråkigt och därmed rätt att pladdra på i min ensamhet. Deal with it!


I vilket fall som helst… Det blev ju inte så frekventa bokrecensioner som jag tänkt mig på bloggen när jag skrev min förra bokrecension i juni. Har inte läst så många som jag sa, och har framför allt inte skrivit om dem här. Men just därför kommer här en kort(hehe?) resumé av en del av de böcker jag ändå lyckades avverka.

Först och främst kan jag säga att det var andra gången jag försökte lyssna på Willy Josefssons bok ”Den fjärde punkten” utan att lyckas genomföra det. Möjligen är det så att jag inte gillar boken. Men det tror jag inte. Jag tror det handlar om att herr Josefsson helt enkelt måste acceptera att han inte är tillräckligt bra på att läsa in sina egna böcker. De kommer inte till sin rätt med hans släpiga röst. Sorry, men på grund av det kunde jag inte läsa boken denna gång heller. Den får därför inte särskilt bra betyg av mig.

Efter det misslyckade deckarförsöket återgick jag till en kär vän, Terry Pratchett. Hans böcker om The Disc World fångar varje gång. Man blir förundrad över hans egensinniga självkomponerade värld, börjar fundera på hans samhällskritik och skrattar hejdlöst åt hans enorma fantasi och ironi. Böckerna är uppdelade efter olika samhällsgrupper. Sju böcker handlar om nattvakten/polisen, sju böcker om trollkarlar och åtta om häxor osv.

”Jingo” är fjärde boken i böckerna om nattvakterna, 21:a av Terrys böcker om The Disc World. Den här gången får Vimes, Carrot och de andra på vakten en riktigt svår nöt att knäcka. En ö har plötsligt dykt upp från ingenstans, mitt emellan deras eget land och landet på andra sidan havet, ett land vid namn Klatch. I Klatch bor människor som pratar konstigt, rider på kameler istället för hästar, bor i öknen och flyger på mattor. De två folkgrupperna börjar bråka om vems ö det faktiskt är. Eftersom ön är placerad mitt emellan länderna, är den strategiskt viktig att ha i händelse av krig och eftersom ingen av länderna vill ge upp rätten till ön förklarar de krig mot varandra. Det blir upp till Vimes att rädda världen från blod och död!

Boken är, för att vara skriven 1997, extremt korrekt i sin uppfattning om problematiken som finns idag mellan väst- och arabländerna. Detta är typiskt för Pratchetts böcker som i övrigt behandlar ämnen som politik, byråkratiska processer, religion, evolution m.m. Samtidigt följer böckerna hela tiden den kronologiska utvecklingen i the Disc World från tidig medeltid, till uppfinningen av hjulet och tryckning av papperspengar i Ankh-Morpork, till rock and rollmusik. Utöver sin samhällskritik gör han även narr av fantasy-genren, vilket är en rolig twist då hans böcker just ÄR fantasy. Terrys böcker kommer med stor sannolikhet återkomma här i bloggen. So watch out!

Efter min långa utläggning av the Disc World kommer nu nästa långa utläggning. För efter Jingo fick jag nämligen nipper på Mari Jungstedt och började sträckläsa alla hennes böcker. De är som gjorda för just sträckläsning. Började dock i fel ände med att läsa hennes nya pocketutgåva av den femte boken i serien: I denna ljuva sommartid . Fastnade och började läsa serien från början. I denna ljuva sommartid var den bok jag gillade mest av dem jag läst hittills. Den var blodig, dyster och spännande och jag läste varje sida med än mer sträckblandad förtjusning.

Det jag gillar med böckerna är framför allt hennes personskildringar och att de är så ofantligt lättlästa. Perfekt till sommarläsning, eller när man är hemma och sjuk. Med det sagt betyder inte det att böckerna är FÖR lätta och därmed tråkiga. Tvärtom har de massor av karisma och har ett enormt högt tempo, inget onödigt munbo-jumbo som stör storyn. En annan orsak till att det går så fort att läsa, tror jag är att man ser allting hon skriver framför sig. Hon förklarar allt på ett lättförståeligt sätt, utan att för den sakens skull tumma för mycket på själva handlingen. Men med ros kommer ris, och givetvis finns det ett antal saker som jag inte gillade också. Bland annat slutet på boken Den du inte ser som i motsats till det jag sa förut, förklarade lite för mycket för läsaren om varför mördaren gjort som han/hon (jag vill ju inte bli spoiler) gjort. När man insåg vem mördaren var, förstod man allt och det kändes lite snopet att berövas på den intelligens man kände när man själv insett vem mördaren var. Mördaren hade en lång utläggning om varför han gjort det som man redan listat ut, i äkta teveserieanda. Dessutom föll han/hon ifrån sitt vanliga mönster, vilket kändes onaturligt och onödigt. Varför gjorde han annorlunda denna gång? Boken hade kunnat avslutas redan vid huset, eller på parkeringen vid fyren(de som läst boken fattar säkert vad jag menar).

Till skillnad från ”Den du inte ser”, som var riktigt bra, fram till slutet, då den som sagt tappade lite i mitt tycke, blev I denna stilla natt bara bättre ju mer man läste i den. Den kändes lite seg i början och man undrade vart denna mördarlösa bok skulle sluta. Men i slutet av boken, när allting nystades upp, förstod man kopplingen och boken kändes riktigt bra när man var klar med den.

Har precis börjat läsa den fjärde boken i serien, ”Den inre kretsen”. Återkommer med recension av den senare. Kanske i samband med en recension av ”Den döende dandyn” och ”Den mörka ängeln”, de böcker som återstår att läsa. Three recension to come, alltså…