Vad styr den narkotikapolitiska debatten?

Jo, enligt sociologiprofessor Ted Goldberg är det mer tro och hopp än vetenskap som styr. Läste i Situation Stockholm i morse att han på Brukarföreningens seminariedag sagt att "Om en diabetiker skattefifflar tar man ju inte bort hans insulin. Men om en metadonist begår ett brott som inte är narkotikarelaterat tar man omedelbart bort metadonet."

I en enda mening förmedlade Goldberg det som jag har så svårt för att förstå i den svenska narkotikapolitiska debatten. Man behandlar en person, som försöker ta sig ur sitt missbruk, som en brottsling. Man ger dem aldrig en chans att ta sig ur. Om en person tar orken och modet till sig att ta sig ur ett missbruk, bör denna person stöttas inte stjälpas. Men av någon anledning verkar folk inte vilja att narkomaner slutar knarka. Då har de ju ingen att skylla alla problem på.

Alla bör få en chans att lyckas hjälpa sig själva. Man behöver inte ge dem all världens gåvor, men ge dem hopp. Ge dem viljan att försöka. Anta att de kan. Det är först då de lyckas.

Alkohol är en tung drog

Jag har, tillsammans med många andra, hela tiden argumenterat för att de som arbetar med drogförebyggande måste justera bilden av hur olika droger påverkar kroppen. Den förvridna bild man förmedlat till ungdomar är att exempelvis cannabis är farligare än alkohol. Den gamla knarkande stereotypen som brukade besöka skolorna och säga ”Allt började med en spliff. Om du röker hasch, så slutar det med en spruta i armen!”, är tyvärr fortfarande en populär pedagogik bland många. Den bilden är inte sann, och detta vet ungdomarna. Så varför envisas vuxenvärlden med att visa denna skräckpropaganda?

Skräckpropaganda är inte avskräckande för den som vill prova. Möjligen träffar det dem som ändå är emot och aldrig tänker prova, men vad gör det för nytta? Skräckpropaganda och lögner leder istället till att unga tänker ”Men min kompis har hasch och han är inte beroende eller skadad för livet, då kan jag också prova”.

Vi vuxna är skyldiga de unga att tala sanning och visa hur det egentligen ligger till. De är inte dumma, de kan själv ta reda på det fakta de behöver om vi fortsätter att ljuga för dem och det är precis vad de gör. Att dumförklara ungdomar och ställa sig ett steg över dem är att ta ett steg tillbaka från det ansvar vi har överför dem. Den förödande konsekvensen av detta är att de som vill prova hittar motargument till det vi säger och använder det som bevis på att haschrökning inte är farligt.

En viktig komponent här bör därför vara att erkänna att alkohol ÄR farligare än cannabis. En teori som jag hela tiden starkt förespråkat och som jag även debatterat om på Henrik Alexanderssons inlägg i temat:

”Alkohol och tobak är tillåtna i Sverige för att de är sociala rusningsmedel som vi använt i alla tider. Försök på att förbjuda dem har lett till bland annat maffiaverksamhet (extremfallet såg vi i USA på 30-talet). Men att folk påstår att alkohol är mindre farligt p.g.a. att det lagligt är befängt. Alla vet att alkohol har en förödande effekt på kroppen (hela kroppen) och de insatta som vågar erkänna det, vet också att cannabis inte är lika skadligt. Varken på psyket, eller på kroppen. Med det sagt, cannabis är farligt. Tro inget annat. Men bruk av cannabis utgör, liksom alkohol och tobak, ingen större risk. Det är missbruket som är det farliga.”

Detta påstående står jag för och äntligen har jag fått tydlig back-up från flera betydande forskare i ämnet. I artikeln Scientists want new drug ranking från BBC:s hemsida kan man läsa om hur både alkohol och tobak toppar listan över de 20 drogerna de undersökt och rankat. Alkohol kom på femte plats, tobak på nionde, cannabis på elfte och esctasy på 18e plats. Topp tre blev, inte helt oväntat, heroin, kokain och opioder. Kanske kan denna lista göra våra politiker och tjänstemän uppmärksamma på problemet och börja göra något åt den snedvridna bild man idag förmedlar till unga om drogernas skadeverkningar. Synd bara att artikeln är från 2007 och det ännu inte har hänt mycket på den fronten.

En utveckling i rätt riktning är möjligen hemsidan Drugsmart som har till syfte att informera om droger och skapa en dialog med framför allt ungdomar, men även föräldrar och lärare. Här kan ungdomar få svar på allt om droger, oavsett vad det är. De har också möjlighet att diskutera alla möjliga relevanta ämnen i forumet. Mycket bra initiativ Margot Wallström, som startade projektet.

Timbuktu har skrivit en väldigt bra låt i ämnet, ”Flunitrazepam” som jag låter avsluta det här inlägget. Låten handlar om listans sjundeplats, bensodiazepiner (lugnande medel och sömnmedel). Det är lagliga, men narkotikaklassade preparat. Starkt beroendeframkallande men lättillgängliga, välanvända och billiga produkter på den illegala marknaden. Omtyckta att blanda med alkohol bland ungdomar. (Eftersom det är lite småfel på texten i videon, kommer den rätta texten nedan)



Jag föddes liten och blå, precis som en människa.
Jag skapades av ett team av de främsta
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz,
som hellre tjäna en slant än gjorde nåt åt AIDS.
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova.
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."
Så dom packade ner mig och alla mina bröder,
och skeppade oss ut till alla som behövde.

Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus.
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.",
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ,
som bar på en krossad dröm om att få leva väl
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån
på den stress och oro, som höll henne vaken.
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken,
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två."
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.

Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.

Kvinnan hade en son
han var väl sexton;
även han med problem.
Eller så sa rektorn.
Han fick bara skäll; inget vänligt prat.
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.
Han fick bottenbetyg,
han var stökig och bråkig,
han rökte i smyg
och han skötte sig dåligt.
Hans kassa självkänsla växte till hat.
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma,
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.
Så mamman behöver nu äta två av mina blå bröder
för att få det att gå över.
Hon står och gråter och blöder
vid badrumsskåpet med rohypnollådan i handen.
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.

Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.
För jag och spriten blandas i magen, sen rakt upp i hjärnan;
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad.
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka,
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.
Han resonerar; allt är bara rektorns fel;
att han är så jävla förbannad,
känner sig helt förtappad.

Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken.
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.

Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.

Så bara glöm dina problem.
Jag gör ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera många namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så glöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha.

Läs gärna mer om droger på CAN:s hemsida Drugsmart.

Kan man beslagta lagliga preparat?

Läste Henrik Alexanderssons blogg och snubblade över
detta inlägg. Alexandersson argumenterar i inlägget, emot den statliga utredning som ska komma fram till om man bör stifta en lag som kan ge tull och polis möjlighet att beslagta droger som ännu ej är förbjudna. Givetvis har han rätt i att detta är befängt. Man kan inte beslagta saker som inte är olagliga. Att inte följa de lagar man satt upp är missvisande och kommer att leda till förvirring och den enskilde polisens eller tulltjänstemannens godtycke. Här borde man istället bli väldigt mycket snabbare på att narkotikaklassa nya preparat. Det finns enormt bra sökmotorer på Internet nu för tiden och ungdomarna använder sig av dem hela tiden. Om myndigheter som arbetar med narkotikaprevention istället lade tid på att lokalisera nya websidor, nya droger och nya införselsvägar och sedan hade ett system som gjorde det enklare att snabbt komma åt de nya preparaten så tror jag att vi hade fått en mycket mer effektiv jakt på nya farliga preparat.

Håller dock inte med honom i det han kallar sitt ”bonusargument”, som han visserligen endast framställer med viss försiktighet. Argumentet är att man kan minska uppfinning och insmuggling av farligare substanser om man legaliserar en del mindre farliga. Alexandersson har förstås en poäng i att allt fler ”märkliga preparat dyker upp” i samband med att droger förbjuds. Människor har en tendens att inte ge sig om de verkligen vill ha något. Men detta betyder inte att bör legalisera andra, mindre farliga preparat. Jag tror inte att uppfinningsrikedomen skulle minska hos de människor som söker den ultimata kicken - varken i tillverkning av nya preparat eller inslussningsvägar i landet. Lätta droger är oftast inte nog för dem. De är blandbara substanser, så som vi använder Coca Cola och Tonic till vår rom eller vodka. Då behöver vi inte ens börja tala om alla de människor som tjänar riktigt bra pengar på andras beroende.

Droger som inte kan användas i medicinska syften, bör inte heller ha någon anledning att finnas i landet om de är farliga för människors välbefinnande. Så då kan de lika bra vara förbjudna och hindra en och annan unge att blanda en livsfarlig cocktail. Eller?

Om vi talar om inkörsportar och sådant, är ju varje ny ”lätt drog” en ny väg in, även om jag personligen inte tror att det stoppar den som ändå tänkt prova något. När man väl bestämt sig att prova en drog(utöver alkohol och tobak), spelar inte de olika substanserna roll, utan tillgängligheten till dem.

Jag skulle därför, efter ett par framlagda argument, försiktigt argumentera mot att man skulle tillåta s.k. ”lättare droger”. Med det sagt tycker jag också att Alexanderssons övriga argument är tillräckliga för att sänka utredningens förslag.