En bokrecension

Det var nu ett tag sedan jag läste ut boken Min kamp av Ernst Billgren. Nu kommer till slut även enormt efterlängtade recensionen, skriven av ingen mindre än yours truly.

Boken är en lustig, eller underlig (välj själv) bok om ingenting och allting. Som konstnär lever man i cykler, menar Ernst, med utställning i ena änden och sökandet efter inspiration i de andra. ”Min kamp” handlar om en sådan konstnärs vardagsliv som till största delen utspelar sig i hans egen ateljé. På baksidan av boken står den instruktiva innehållstexten:


”De som via en baksidestext försöker utröna huruvida en bok är bra eller ej ger sig själva en fundering och övermaga uppgift.
Det vore som att utifrån en hastig blick på en liten flik av en målning försöka skaffa sig en klar bild av dess helhet.
Huruvida denna bok är bra eller inte är ej så viktigt, den berör andra ämnen än litterära kvaliteter och har i alla fall redan fyllt sin uppgift.”


Det säger en del om det han vill säga med boken och vad boken egentligen handlar om, nämligen allt och inget på en gång. Boken har inget budskap och är inte skriven för att moralisera eller tycka något. Det är en berättelse om vad som pågår i en konstnärs huvud under processen mot en utställning.

Boken är skriven på ”fel” håll, d.v.s. att texten är vertikal istället för vågrät och går över ett helt uppslag. Sidnumreringen är också upplagd därefter, ett uppslag är en sida.

Författaren skriver om allt han funderar över och tänker på. Det fascinerade mig, då jag ofta tror jag att jag är ensam i mitt tankemalande och funderande. Att fundera är väl inga konstigheter, men jag får alltid för mig att andra ”tänkare” tänker på vettiga saker som finanskrisen, världsproblemen eller ett kommande byggprojekt. Jag däremot, maler och maler allt. Precis allt. Det kan vara saker som ”varför sa hon så? Betyder det något? Har han gjort något som skulle antyda att..?” till saker som ”hur tar jag mig från A till B imorgon? Hur får jag honom att förstå vad jag menar? Ska vi verkligen byta ut den här mot den där? Vem städar och vem handlar i helgen?” osv. Jag tänker och funderar hela tiden. Min hjärna går alltid på högvarv, en av anledningarna till mina konstanta sömnproblem. Kanske även på grund av mitt kontrollbehov. När jag läste Min Kamp av Billgren insåg jag att jag inte var ensam i att alltid fundera, även om jag inte har något konkret att fundera på. Trots att Ernst Billgren verkar vara en av Sveriges knäppaste människor, så känner man på något sätt igen sig i honom.

En rolig anekdot som Billgren tar upp är hur han vaknar på morgonen och har lösningen på ett problem som han funderat på sen han var barn, nämligen hur man kan förutsäga framtiden. Det finns, menar Billgren, en ordning i alla naturfenomen och samma ordning hittar man även i Kaos. Han tror att anledningen till att vi idag inte kan förutsäga framtiden är att vi inte har kan hitta mönstret i pendlingarna mellan den ordning som råder i naturlagarna och den som finns i Kaos. Han bestämmer sig sedan för att börja kartlägga detta mönster i jakt på lösningen. Detta är en väldigt intressant tanke och den sätter igång mina egna tankar och idéer kring samma ämne.

En annan rolig och men mer udda sak i boken är Dator-Ernst. En person som Ernst i boken själv har byggt in i ett datorsystem. Dator-Ernst är en reflektion av den verkliga Ernst och varje gång Ernst går till 7Eleven eller färgaffären, när han målar en tavla eller när någon kommer på besök så programmerar han in samma händelser i datorn. Tillslut är det meningen att Dator-Ernst ska göra samma saker som riktiga Ernst, men av sig själv. Förhoppningen med projektet är att Dator-Ernst ska leva sitt eget liv och komma med nya idéer och infallsvinklar som hjälper den riktiga Ernst att få inspiration till sin konst. En riktigt absurd, men brilliant idé som ger boken en ytterligare en spännande skiftning.

Jag rekommenderar alla människor att läsa denna bok, både de som kallas udda och de som kallar sig normala. Vi skulle alla behöva en dos av Ernst Billgrens konstnärliga konstigheter.

Bokrecensioner de luxe

Jaja, jag vet. Jag vet att jag skrivit tonvis av text de senaste dagarna. Men ursäkta, jag är både sjukskriven för ryggen och förkyld som sören(Sören, vem är det? Honom har du aldrig berättat något om?). Jag har varit hemma flera veckor, utan någon att debattera med. Utan något annat vettigt att ta mig till än att titta på teve, tvätta och surfa på Internet. Jag har faktiskt tråkigt och därmed rätt att pladdra på i min ensamhet. Deal with it!


I vilket fall som helst… Det blev ju inte så frekventa bokrecensioner som jag tänkt mig på bloggen när jag skrev min förra bokrecension i juni. Har inte läst så många som jag sa, och har framför allt inte skrivit om dem här. Men just därför kommer här en kort(hehe?) resumé av en del av de böcker jag ändå lyckades avverka.

Först och främst kan jag säga att det var andra gången jag försökte lyssna på Willy Josefssons bok ”Den fjärde punkten” utan att lyckas genomföra det. Möjligen är det så att jag inte gillar boken. Men det tror jag inte. Jag tror det handlar om att herr Josefsson helt enkelt måste acceptera att han inte är tillräckligt bra på att läsa in sina egna böcker. De kommer inte till sin rätt med hans släpiga röst. Sorry, men på grund av det kunde jag inte läsa boken denna gång heller. Den får därför inte särskilt bra betyg av mig.

Efter det misslyckade deckarförsöket återgick jag till en kär vän, Terry Pratchett. Hans böcker om The Disc World fångar varje gång. Man blir förundrad över hans egensinniga självkomponerade värld, börjar fundera på hans samhällskritik och skrattar hejdlöst åt hans enorma fantasi och ironi. Böckerna är uppdelade efter olika samhällsgrupper. Sju böcker handlar om nattvakten/polisen, sju böcker om trollkarlar och åtta om häxor osv.

”Jingo” är fjärde boken i böckerna om nattvakterna, 21:a av Terrys böcker om The Disc World. Den här gången får Vimes, Carrot och de andra på vakten en riktigt svår nöt att knäcka. En ö har plötsligt dykt upp från ingenstans, mitt emellan deras eget land och landet på andra sidan havet, ett land vid namn Klatch. I Klatch bor människor som pratar konstigt, rider på kameler istället för hästar, bor i öknen och flyger på mattor. De två folkgrupperna börjar bråka om vems ö det faktiskt är. Eftersom ön är placerad mitt emellan länderna, är den strategiskt viktig att ha i händelse av krig och eftersom ingen av länderna vill ge upp rätten till ön förklarar de krig mot varandra. Det blir upp till Vimes att rädda världen från blod och död!

Boken är, för att vara skriven 1997, extremt korrekt i sin uppfattning om problematiken som finns idag mellan väst- och arabländerna. Detta är typiskt för Pratchetts böcker som i övrigt behandlar ämnen som politik, byråkratiska processer, religion, evolution m.m. Samtidigt följer böckerna hela tiden den kronologiska utvecklingen i the Disc World från tidig medeltid, till uppfinningen av hjulet och tryckning av papperspengar i Ankh-Morpork, till rock and rollmusik. Utöver sin samhällskritik gör han även narr av fantasy-genren, vilket är en rolig twist då hans böcker just ÄR fantasy. Terrys böcker kommer med stor sannolikhet återkomma här i bloggen. So watch out!

Efter min långa utläggning av the Disc World kommer nu nästa långa utläggning. För efter Jingo fick jag nämligen nipper på Mari Jungstedt och började sträckläsa alla hennes böcker. De är som gjorda för just sträckläsning. Började dock i fel ände med att läsa hennes nya pocketutgåva av den femte boken i serien: I denna ljuva sommartid . Fastnade och började läsa serien från början. I denna ljuva sommartid var den bok jag gillade mest av dem jag läst hittills. Den var blodig, dyster och spännande och jag läste varje sida med än mer sträckblandad förtjusning.

Det jag gillar med böckerna är framför allt hennes personskildringar och att de är så ofantligt lättlästa. Perfekt till sommarläsning, eller när man är hemma och sjuk. Med det sagt betyder inte det att böckerna är FÖR lätta och därmed tråkiga. Tvärtom har de massor av karisma och har ett enormt högt tempo, inget onödigt munbo-jumbo som stör storyn. En annan orsak till att det går så fort att läsa, tror jag är att man ser allting hon skriver framför sig. Hon förklarar allt på ett lättförståeligt sätt, utan att för den sakens skull tumma för mycket på själva handlingen. Men med ros kommer ris, och givetvis finns det ett antal saker som jag inte gillade också. Bland annat slutet på boken Den du inte ser som i motsats till det jag sa förut, förklarade lite för mycket för läsaren om varför mördaren gjort som han/hon (jag vill ju inte bli spoiler) gjort. När man insåg vem mördaren var, förstod man allt och det kändes lite snopet att berövas på den intelligens man kände när man själv insett vem mördaren var. Mördaren hade en lång utläggning om varför han gjort det som man redan listat ut, i äkta teveserieanda. Dessutom föll han/hon ifrån sitt vanliga mönster, vilket kändes onaturligt och onödigt. Varför gjorde han annorlunda denna gång? Boken hade kunnat avslutas redan vid huset, eller på parkeringen vid fyren(de som läst boken fattar säkert vad jag menar).

Till skillnad från ”Den du inte ser”, som var riktigt bra, fram till slutet, då den som sagt tappade lite i mitt tycke, blev I denna stilla natt bara bättre ju mer man läste i den. Den kändes lite seg i början och man undrade vart denna mördarlösa bok skulle sluta. Men i slutet av boken, när allting nystades upp, förstod man kopplingen och boken kändes riktigt bra när man var klar med den.

Har precis börjat läsa den fjärde boken i serien, ”Den inre kretsen”. Återkommer med recension av den senare. Kanske i samband med en recension av ”Den döende dandyn” och ”Den mörka ängeln”, de böcker som återstår att läsa. Three recension to come, alltså…

Sommar = Ljudböcker!

När jag började på Universitetet insåg jag att min bokslukartid var förbi, in fackböcker, ut skönlitteratur. Varje gång jag plockade upp en deckare eller annat skönlitterärt verk när jag inte hade läst kapitlena i historieboken fick jag ångest och dåligt samvete. Därför beslutade jag mig för att jag endast fick läsa skönlitteratur på lov. Sommaren blev alltså min nya bokslukartid då jag betade av flera härliga sommardeckare. Nu har jag börjat jobba och kan egentligen läsa böcker när jag vill. Detta händer dock inte så ofta eftersom en massa annat kommer emellan jämt. Men sommaren bringar fram känslor jag inte kan styra, kalla det vana, kalla det beroende... ja, kalla det vad du vill. Men suget efter en riktigt spännande deckare kommer så fort knopparna på träden blommat ut. Förra sommaren kom en ny vana, jag har alltid haft väldigt svårt för att bli brun. Dels för att jag har fräknar och ljus hy och dels för att jag inte gillar att pressa på beachen. Men så kom jag på det. Om jag har en trevlig ljudbok att lyssna på kan jag slappna av i solstolen och bara lyssna. Det enda som krävs är att jag håller koll på tiden, inte somnar och vänder mig lite då och då.

Nu är sommaren äntligen här! Det betyder att jag nu avlyssnat sommarens första bok: Sjöjungfrun av Camilla Läckberg

Betyg? Ja, jag måste säga att Läckberg fortfarande håller måttet. Hennes person- och omgivningsskildringar är brillianta och man känner ofta igen sig i små händelser som kan uppstå mellan olika karaktärer. En sak man inte riktigt kan sluta tänka på när mn läser är, hur i hela friden en så liten ort som Fjällbacka, kan ha så många mord på så kort tid och utan relation till varandra? Lite frustrerande är det ju, fastän Mankell m.fl redan gjort det tidigare. Vad är det som gör att man väljer att placera så många mördare på samma plats? Det självklara svaret på det är att allt är påhittat och inte behöver vara verklighetstroget, och det är okej. För trots att det är högst osannolikt att så många mord skulle begås i Fjällbacka och sagans innehåll är alldeles för spännande för att en sådan bagatell ska ha betydelse. Och idyll är en bra plats för lite spänningsmord. Se bara på de engelska deckarna sm Morder i Midsommer.

Nå, tillbaka till Sjöjungfrun...

Sjöjungfrun är den sjätte i Läckbergs deckarserie om Patrik Hedström och Erica Falck i Fjällbacka. Denna gång försvinner en man spårlöst på väg till jobbet och samtidigt som hans vän Christian Thydell släpper sin debutroman Sjöjungfrun. Det visar sig att Christian fått hotbrev under en längre tid och när den försvunne mannen hittas mördad, fastfrusen i isen börjar en invecklad historia att nystas upp på Tanums Hede polisstation.


Nästa projekt blir Willy Josefsson - Den fjärde punkten.

Nu ska jag packa!