Vi diskuterade sexistisk marknadsföring på jobbet idag och då skickade min kollega den här länken. Min första tanke var "aha, ännu en kampanj som kör på samma gamla tjatiga visa om att man ska provocera fram känslor med skräckpropaganda". Men ju mer jag tittade på bilderna och ju mer jag tänkte på det, desto mer provocerad och irriterad blev jag.
Jag förstår hela tanken med budskapet som de vill förmedla - att rökning är att vara slav under tobaken. Så är det ju såklart. När man väl är beroende, kan man inte sluta. Det är liksom själva betydelsen av att vara beroende. Inget nytt under himlen där direkt. Men med det sagt, så tror jag personligen inte på skräckpropaganda som medel för att få folk att sluta. Det finns flera tydliga studier som visar att den här typen av skräckpropaganda bara funkar på dem som ändå inte hade testat. Man måste vara villig att sluta själv, ingen kan tvinga dig att vilja något. Men folk får givetvis vara av en annan åsikt och slösa pengar på skräckpropaganda så mycket de nu orkar och fortsätta tro att de kan tvinga folk att ändra uppfattning. Detta leder mig helt osökt in på tvång och skillnaden mellan tvång och fria val att göra felaktiga saker.
Bilderna är kränkande i sig
Att säga att rökning skulle vara det samma som ett sexuellt övergrepp är att inte veta vad ett sexuellt övergrepp är. En anonym person hade kommenterat efter artikeln att de hellre skulle vilja bli tvingade till oralsex än att bli tvingade att röka. En sådan person vet uppenbarligen inte vad de pratar om. Det är tvånget i sig som är kränkningen. Det handlar inte om exakt vad du blir tvingad till, utan att du blir tvingad. Människor väljer att börja röka. Ingen människa väljer att bli våldtagen. Jämförelsen är absurd!
Men det är inte det jag reagerar på mest heller. Min starkaste reaktion var på bilderna i kampanjen som var otroligt målande och kränkande. På bilderna ser man unga, undergivna människor som ”suger av” en cigarett som hänger ut ur gylfen på en kostymklädd äldre man. Och det är här kampanjens budskap når en ny nivå. Den trivialiserar inte bara sexövergrepp, den kan även provocera fram bortträngda känslor hos de som blivit utsatta för sådana övergrepp, som gör att de behöver minnas sina skräckupplevelser på nytt.
Jag tycker kampanjen kränker människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag tycker att jämförelsen mellan ett självvalt tobaksmissbruk och en kränkande våldshandling är direkt anstötlig. Jag tror inte, som andra menat i frågan att det handlar om kvinnosyn, offer för sexövergrepp finns bland båda könen, på alla samhällsnivåer(även om kvinnor givetvis är överrepresenterade i sammanhanget). Jag menar helt enkelt att de som tycker kampanjen är bra, förstår inte bättre, eftersom de aldrig har blivit utsatta för en sådan kränkande handling som att sexuellt utnyttjad och bli berövad på sin vilja och det är givetvis positivt… för dem. Men det kanske inte är dem man i första hand ska tänka på sammanhanget?
Visar inlägg med etikett droger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett droger. Visa alla inlägg
3 mars 2010
22 augusti 2009
Vad styr den narkotikapolitiska debatten?
Jo, enligt sociologiprofessor Ted Goldberg är det mer tro och hopp än vetenskap som styr. Läste i Situation Stockholm i morse att han på Brukarföreningens seminariedag sagt att "Om en diabetiker skattefifflar tar man ju inte bort hans insulin. Men om en metadonist begår ett brott som inte är narkotikarelaterat tar man omedelbart bort metadonet."
I en enda mening förmedlade Goldberg det som jag har så svårt för att förstå i den svenska narkotikapolitiska debatten. Man behandlar en person, som försöker ta sig ur sitt missbruk, som en brottsling. Man ger dem aldrig en chans att ta sig ur. Om en person tar orken och modet till sig att ta sig ur ett missbruk, bör denna person stöttas inte stjälpas. Men av någon anledning verkar folk inte vilja att narkomaner slutar knarka. Då har de ju ingen att skylla alla problem på.
Alla bör få en chans att lyckas hjälpa sig själva. Man behöver inte ge dem all världens gåvor, men ge dem hopp. Ge dem viljan att försöka. Anta att de kan. Det är först då de lyckas.
I en enda mening förmedlade Goldberg det som jag har så svårt för att förstå i den svenska narkotikapolitiska debatten. Man behandlar en person, som försöker ta sig ur sitt missbruk, som en brottsling. Man ger dem aldrig en chans att ta sig ur. Om en person tar orken och modet till sig att ta sig ur ett missbruk, bör denna person stöttas inte stjälpas. Men av någon anledning verkar folk inte vilja att narkomaner slutar knarka. Då har de ju ingen att skylla alla problem på.
Alla bör få en chans att lyckas hjälpa sig själva. Man behöver inte ge dem all världens gåvor, men ge dem hopp. Ge dem viljan att försöka. Anta att de kan. Det är först då de lyckas.
21 juni 2009
Ingen ska behöva lida av ett beroende
Såg debatten i TV4 söndagsmorgon om beroendesjukdomar i morse. Debattörerna var Bitten Jonsson (addictionspecialist), Roger Nilsson (seglare och navigatör i VOR samt fd sexmissbrukare) samt Lars Olson (professor neurovetenskap).
Det intressanta med debatten var hur de tillsammans ville visa skillnaderna mellan hur kollektivet ser på beroendesjukdomar i Sverige jämfört med i andra länder. I USA har man till exempel i nästan 50 år arbetat med behandling av beroende som en sjukdom, men i Sverige ser man det inte som en sjukdom. Sjukvården är uppdelad mellan de som får fysiska skador och de som får psykiska skador och enligt debattörerna är detta inte en rättvis uppdelning mellan sjukdomar. "Beroende är en kroniskt förvärvad hjärnsjukdom, liksom diabetes", säger Lars Olsson i TV4. Det menar han är nog med anledning till att en människa med beroendesjukdom borde få samma rätt till sjukvård som en person med andra hjärnsjukdomar. Jag kan inte annat än hålla med debattörerna om detta.
Politiken styrs av känslomässigt förblindade människor
I Sverige finansieras mindre än hälften av forskningen kring beroendesjukdomar av offentliga medel. Resten finansieras av Hjärnfonden. Detta tror jag beror på den inställning svenskarna har till människor med beroendesjukdomar. Som om de var värda mindre för att de inte klarar att stå emot frestelserna ett beroende ger. Bitten Jonsson beskrev detta som ett resultat av svenskarnas inställning till kontroll. Svenskar ser det som socialt oacceptabelt att förlora kontrollen och ett av beroendesjukdomarnas tydligaste symptom är just förlust av kontroll.
De människor som påverkar beroendepolitiken mer än några andra i Sverige är de som aldrig haft ett beroende eller forskat i ämnet, men som anser sig kunna allt om det. Det är de som tror att en nolltolerans och ett kriminaliserande av människor med beroende är den rätta vägen att gå. Jag menar att politiker och andra människor som påverkar det offentliga rummet lyssnar för mycket på okunniga och känslomässigt styrda människor än på kunniga forskare och före detta missbrukare. I mitt inlägg Alkohol är en tung drog visar jag varför detta är en förödande väg att gå.
Lyssna på missbrukarna
Sverige måste bli bättre på att lyssna på de människor som är eller har varit beroende. Detta kan vara en nyhet för många, men jag lovar, de har ganska bra koll på hur det är att vara beroende och de som har tagit sig ur beroendet har många vettiga tankar om hur de tog sig ur missbruket och vad samhället kan göra för att hjälpa andra missbrukare att bli av med sitt beroende. Genom en nolltolerans så stöter man ut människor ur samhället istället för att utnyttja deras kunskaper för att få bukt med problemet. Man stöter bort de människor som lyckats bli av med sitt missbruk genom att göra beroendesjukdomar fult och något man inte talar om. Många verkar också ha uppfattningen av att det endast är kemiska substanser som kan påverka detta. Sex, -spel och shoppingmissbruk påverkar hjärnan på precis samma sätt som droger gör. Beroendet är precis lika starkt och ofta svårare att bli av med då det finns i vår vardag. Detta kan man inte kriminalisera, så hur löser man det? Jo, man kommer fram till varför människor blir beroende och hur man kan bli av med beroendet. Det behövs även en ny inställning till människor med beroendesjukdomar. Börja behandla dem som människor med en sjukdom som behöver botas, inte som kriminella ligister som ska fängslas eller ignoreras.
Redan idag vet man att beroendet skapas i hjärnan genom en negativ påverkan av belöningscentrum. Man lurar hjärnans belöningscentrum att tro att den gör något bra när den belönar lustruset man får av sitt beroende. Det är redan ett faktum att beroende är en sjukdom, trots detta är politiken inte anpassad efter detta faktum. Därför är Hjärnfondens arbete ytterst viktigt för att Sveriges felaktiga uppfattning ska förändras. Beroendeforskarna försöker ta reda på vad mekanismen bakom beroendet är, varför människor blir beroende och vad man kan göra åt det. Fler svar kan ge, inte bara en mer rättvis behandling av människor med beroendesjukdomar utan också en ny inställning från svenska makthavare.
Stöd Hjärnfondens arbete med beroendeforskning
Röda fjädern är Lions varumärke som gjort insamlingar till utsatta i samhället samt olika forskningsprojekt. I år har man valt att i samarbete med Hjärnfonden samla in pengar till forskningen om beroendesjukdomar under devisen "ingen skall behöva lida av ett beroende".
Vill du se en mer rättvis politik kring beroendesjukdomar? Vill du att vården ska få bättre medel att bekämpa dessa sjukdomar? Skänk då en gåva till Hjärnfondens forskning om beroendesjukdomar genom att sätta in pengar på PG 90 11 95-5 eller BG 901-12 55. Du kan själv bestämma vilken typ av hjärnforskning du vill att pengarna ska gå till.
Om du vill läsa mer om Röda Fjädernkampanjen, besök gärna Röda Fjäderns hemsida. För att läsa mer om Hjärnfondens arbete i allmänhet eller bidra till forskningen om andra hjärnsjukdomar, besök Hjärnfondens hemsida.
Det intressanta med debatten var hur de tillsammans ville visa skillnaderna mellan hur kollektivet ser på beroendesjukdomar i Sverige jämfört med i andra länder. I USA har man till exempel i nästan 50 år arbetat med behandling av beroende som en sjukdom, men i Sverige ser man det inte som en sjukdom. Sjukvården är uppdelad mellan de som får fysiska skador och de som får psykiska skador och enligt debattörerna är detta inte en rättvis uppdelning mellan sjukdomar. "Beroende är en kroniskt förvärvad hjärnsjukdom, liksom diabetes", säger Lars Olsson i TV4. Det menar han är nog med anledning till att en människa med beroendesjukdom borde få samma rätt till sjukvård som en person med andra hjärnsjukdomar. Jag kan inte annat än hålla med debattörerna om detta.
Politiken styrs av känslomässigt förblindade människor
I Sverige finansieras mindre än hälften av forskningen kring beroendesjukdomar av offentliga medel. Resten finansieras av Hjärnfonden. Detta tror jag beror på den inställning svenskarna har till människor med beroendesjukdomar. Som om de var värda mindre för att de inte klarar att stå emot frestelserna ett beroende ger. Bitten Jonsson beskrev detta som ett resultat av svenskarnas inställning till kontroll. Svenskar ser det som socialt oacceptabelt att förlora kontrollen och ett av beroendesjukdomarnas tydligaste symptom är just förlust av kontroll.
De människor som påverkar beroendepolitiken mer än några andra i Sverige är de som aldrig haft ett beroende eller forskat i ämnet, men som anser sig kunna allt om det. Det är de som tror att en nolltolerans och ett kriminaliserande av människor med beroende är den rätta vägen att gå. Jag menar att politiker och andra människor som påverkar det offentliga rummet lyssnar för mycket på okunniga och känslomässigt styrda människor än på kunniga forskare och före detta missbrukare. I mitt inlägg Alkohol är en tung drog visar jag varför detta är en förödande väg att gå.
Lyssna på missbrukarna
Sverige måste bli bättre på att lyssna på de människor som är eller har varit beroende. Detta kan vara en nyhet för många, men jag lovar, de har ganska bra koll på hur det är att vara beroende och de som har tagit sig ur beroendet har många vettiga tankar om hur de tog sig ur missbruket och vad samhället kan göra för att hjälpa andra missbrukare att bli av med sitt beroende. Genom en nolltolerans så stöter man ut människor ur samhället istället för att utnyttja deras kunskaper för att få bukt med problemet. Man stöter bort de människor som lyckats bli av med sitt missbruk genom att göra beroendesjukdomar fult och något man inte talar om. Många verkar också ha uppfattningen av att det endast är kemiska substanser som kan påverka detta. Sex, -spel och shoppingmissbruk påverkar hjärnan på precis samma sätt som droger gör. Beroendet är precis lika starkt och ofta svårare att bli av med då det finns i vår vardag. Detta kan man inte kriminalisera, så hur löser man det? Jo, man kommer fram till varför människor blir beroende och hur man kan bli av med beroendet. Det behövs även en ny inställning till människor med beroendesjukdomar. Börja behandla dem som människor med en sjukdom som behöver botas, inte som kriminella ligister som ska fängslas eller ignoreras.
Redan idag vet man att beroendet skapas i hjärnan genom en negativ påverkan av belöningscentrum. Man lurar hjärnans belöningscentrum att tro att den gör något bra när den belönar lustruset man får av sitt beroende. Det är redan ett faktum att beroende är en sjukdom, trots detta är politiken inte anpassad efter detta faktum. Därför är Hjärnfondens arbete ytterst viktigt för att Sveriges felaktiga uppfattning ska förändras. Beroendeforskarna försöker ta reda på vad mekanismen bakom beroendet är, varför människor blir beroende och vad man kan göra åt det. Fler svar kan ge, inte bara en mer rättvis behandling av människor med beroendesjukdomar utan också en ny inställning från svenska makthavare.
Stöd Hjärnfondens arbete med beroendeforskning
Röda fjädern är Lions varumärke som gjort insamlingar till utsatta i samhället samt olika forskningsprojekt. I år har man valt att i samarbete med Hjärnfonden samla in pengar till forskningen om beroendesjukdomar under devisen "ingen skall behöva lida av ett beroende".
Vill du se en mer rättvis politik kring beroendesjukdomar? Vill du att vården ska få bättre medel att bekämpa dessa sjukdomar? Skänk då en gåva till Hjärnfondens forskning om beroendesjukdomar genom att sätta in pengar på PG 90 11 95-5 eller BG 901-12 55. Du kan själv bestämma vilken typ av hjärnforskning du vill att pengarna ska gå till.
Om du vill läsa mer om Röda Fjädernkampanjen, besök gärna Röda Fjäderns hemsida. För att läsa mer om Hjärnfondens arbete i allmänhet eller bidra till forskningen om andra hjärnsjukdomar, besök Hjärnfondens hemsida.
19 november 2008
Alkohol är en tung drog
Jag har, tillsammans med många andra, hela tiden argumenterat för att de som arbetar med drogförebyggande måste justera bilden av hur olika droger påverkar kroppen. Den förvridna bild man förmedlat till ungdomar är att exempelvis cannabis är farligare än alkohol. Den gamla knarkande stereotypen som brukade besöka skolorna och säga ”Allt började med en spliff. Om du röker hasch, så slutar det med en spruta i armen!”, är tyvärr fortfarande en populär pedagogik bland många. Den bilden är inte sann, och detta vet ungdomarna. Så varför envisas vuxenvärlden med att visa denna skräckpropaganda?
Skräckpropaganda är inte avskräckande för den som vill prova. Möjligen träffar det dem som ändå är emot och aldrig tänker prova, men vad gör det för nytta? Skräckpropaganda och lögner leder istället till att unga tänker ”Men min kompis har hasch och han är inte beroende eller skadad för livet, då kan jag också prova”.
Vi vuxna är skyldiga de unga att tala sanning och visa hur det egentligen ligger till. De är inte dumma, de kan själv ta reda på det fakta de behöver om vi fortsätter att ljuga för dem och det är precis vad de gör. Att dumförklara ungdomar och ställa sig ett steg över dem är att ta ett steg tillbaka från det ansvar vi har överför dem. Den förödande konsekvensen av detta är att de som vill prova hittar motargument till det vi säger och använder det som bevis på att haschrökning inte är farligt.
En viktig komponent här bör därför vara att erkänna att alkohol ÄR farligare än cannabis. En teori som jag hela tiden starkt förespråkat och som jag även debatterat om på Henrik Alexanderssons inlägg i temat:
”Alkohol och tobak är tillåtna i Sverige för att de är sociala rusningsmedel som vi använt i alla tider. Försök på att förbjuda dem har lett till bland annat maffiaverksamhet (extremfallet såg vi i USA på 30-talet). Men att folk påstår att alkohol är mindre farligt p.g.a. att det lagligt är befängt. Alla vet att alkohol har en förödande effekt på kroppen (hela kroppen) och de insatta som vågar erkänna det, vet också att cannabis inte är lika skadligt. Varken på psyket, eller på kroppen. Med det sagt, cannabis är farligt. Tro inget annat. Men bruk av cannabis utgör, liksom alkohol och tobak, ingen större risk. Det är missbruket som är det farliga.”
Detta påstående står jag för och äntligen har jag fått tydlig back-up från flera betydande forskare i ämnet. I artikeln Scientists want new drug ranking från BBC:s hemsida kan man läsa om hur både alkohol och tobak toppar listan över de 20 drogerna de undersökt och rankat. Alkohol kom på femte plats, tobak på nionde, cannabis på elfte och esctasy på 18e plats. Topp tre blev, inte helt oväntat, heroin, kokain och opioder. Kanske kan denna lista göra våra politiker och tjänstemän uppmärksamma på problemet och börja göra något åt den snedvridna bild man idag förmedlar till unga om drogernas skadeverkningar. Synd bara att artikeln är från 2007 och det ännu inte har hänt mycket på den fronten.
En utveckling i rätt riktning är möjligen hemsidan Drugsmart som har till syfte att informera om droger och skapa en dialog med framför allt ungdomar, men även föräldrar och lärare. Här kan ungdomar få svar på allt om droger, oavsett vad det är. De har också möjlighet att diskutera alla möjliga relevanta ämnen i forumet. Mycket bra initiativ Margot Wallström, som startade projektet.
Timbuktu har skrivit en väldigt bra låt i ämnet, ”Flunitrazepam” som jag låter avsluta det här inlägget. Låten handlar om listans sjundeplats, bensodiazepiner (lugnande medel och sömnmedel). Det är lagliga, men narkotikaklassade preparat. Starkt beroendeframkallande men lättillgängliga, välanvända och billiga produkter på den illegala marknaden. Omtyckta att blanda med alkohol bland ungdomar. (Eftersom det är lite småfel på texten i videon, kommer den rätta texten nedan)
Jag föddes liten och blå, precis som en människa.
Jag skapades av ett team av de främsta
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz,
som hellre tjäna en slant än gjorde nåt åt AIDS.
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova.
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."
Så dom packade ner mig och alla mina bröder,
och skeppade oss ut till alla som behövde.
Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus.
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.",
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ,
som bar på en krossad dröm om att få leva väl
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån
på den stress och oro, som höll henne vaken.
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken,
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två."
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Kvinnan hade en son
han var väl sexton;
även han med problem.
Eller så sa rektorn.
Han fick bara skäll; inget vänligt prat.
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.
Han fick bottenbetyg,
han var stökig och bråkig,
han rökte i smyg
och han skötte sig dåligt.
Hans kassa självkänsla växte till hat.
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma,
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.
Så mamman behöver nu äta två av mina blå bröder
för att få det att gå över.
Hon står och gråter och blöder
vid badrumsskåpet med rohypnollådan i handen.
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.
Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.
För jag och spriten blandas i magen, sen rakt upp i hjärnan;
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad.
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka,
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.
Han resonerar; allt är bara rektorns fel;
att han är så jävla förbannad,
känner sig helt förtappad.
Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken.
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Så bara glöm dina problem.
Jag gör ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera många namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så glöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha.
Läs gärna mer om droger på CAN:s hemsida Drugsmart.
Skräckpropaganda är inte avskräckande för den som vill prova. Möjligen träffar det dem som ändå är emot och aldrig tänker prova, men vad gör det för nytta? Skräckpropaganda och lögner leder istället till att unga tänker ”Men min kompis har hasch och han är inte beroende eller skadad för livet, då kan jag också prova”.
Vi vuxna är skyldiga de unga att tala sanning och visa hur det egentligen ligger till. De är inte dumma, de kan själv ta reda på det fakta de behöver om vi fortsätter att ljuga för dem och det är precis vad de gör. Att dumförklara ungdomar och ställa sig ett steg över dem är att ta ett steg tillbaka från det ansvar vi har överför dem. Den förödande konsekvensen av detta är att de som vill prova hittar motargument till det vi säger och använder det som bevis på att haschrökning inte är farligt.
En viktig komponent här bör därför vara att erkänna att alkohol ÄR farligare än cannabis. En teori som jag hela tiden starkt förespråkat och som jag även debatterat om på Henrik Alexanderssons inlägg i temat:
”Alkohol och tobak är tillåtna i Sverige för att de är sociala rusningsmedel som vi använt i alla tider. Försök på att förbjuda dem har lett till bland annat maffiaverksamhet (extremfallet såg vi i USA på 30-talet). Men att folk påstår att alkohol är mindre farligt p.g.a. att det lagligt är befängt. Alla vet att alkohol har en förödande effekt på kroppen (hela kroppen) och de insatta som vågar erkänna det, vet också att cannabis inte är lika skadligt. Varken på psyket, eller på kroppen. Med det sagt, cannabis är farligt. Tro inget annat. Men bruk av cannabis utgör, liksom alkohol och tobak, ingen större risk. Det är missbruket som är det farliga.”
Detta påstående står jag för och äntligen har jag fått tydlig back-up från flera betydande forskare i ämnet. I artikeln Scientists want new drug ranking från BBC:s hemsida kan man läsa om hur både alkohol och tobak toppar listan över de 20 drogerna de undersökt och rankat. Alkohol kom på femte plats, tobak på nionde, cannabis på elfte och esctasy på 18e plats. Topp tre blev, inte helt oväntat, heroin, kokain och opioder. Kanske kan denna lista göra våra politiker och tjänstemän uppmärksamma på problemet och börja göra något åt den snedvridna bild man idag förmedlar till unga om drogernas skadeverkningar. Synd bara att artikeln är från 2007 och det ännu inte har hänt mycket på den fronten.
En utveckling i rätt riktning är möjligen hemsidan Drugsmart som har till syfte att informera om droger och skapa en dialog med framför allt ungdomar, men även föräldrar och lärare. Här kan ungdomar få svar på allt om droger, oavsett vad det är. De har också möjlighet att diskutera alla möjliga relevanta ämnen i forumet. Mycket bra initiativ Margot Wallström, som startade projektet.
Timbuktu har skrivit en väldigt bra låt i ämnet, ”Flunitrazepam” som jag låter avsluta det här inlägget. Låten handlar om listans sjundeplats, bensodiazepiner (lugnande medel och sömnmedel). Det är lagliga, men narkotikaklassade preparat. Starkt beroendeframkallande men lättillgängliga, välanvända och billiga produkter på den illegala marknaden. Omtyckta att blanda med alkohol bland ungdomar. (Eftersom det är lite småfel på texten i videon, kommer den rätta texten nedan)
Jag föddes liten och blå, precis som en människa.
Jag skapades av ett team av de främsta
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz,
som hellre tjäna en slant än gjorde nåt åt AIDS.
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova.
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."
Så dom packade ner mig och alla mina bröder,
och skeppade oss ut till alla som behövde.
Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus.
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.",
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ,
som bar på en krossad dröm om att få leva väl
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån
på den stress och oro, som höll henne vaken.
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken,
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två."
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Kvinnan hade en son
han var väl sexton;
även han med problem.
Eller så sa rektorn.
Han fick bara skäll; inget vänligt prat.
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.
Han fick bottenbetyg,
han var stökig och bråkig,
han rökte i smyg
och han skötte sig dåligt.
Hans kassa självkänsla växte till hat.
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma,
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.
Så mamman behöver nu äta två av mina blå bröder
för att få det att gå över.
Hon står och gråter och blöder
vid badrumsskåpet med rohypnollådan i handen.
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.
Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.
För jag och spriten blandas i magen, sen rakt upp i hjärnan;
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad.
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka,
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.
Han resonerar; allt är bara rektorns fel;
att han är så jävla förbannad,
känner sig helt förtappad.
Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken.
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Så bara glöm dina problem.
Jag gör ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera många namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så glöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha.
Läs gärna mer om droger på CAN:s hemsida Drugsmart.
18 november 2008
Kan man beslagta lagliga preparat?
Läste Henrik Alexanderssons blogg och snubblade över
detta inlägg. Alexandersson argumenterar i inlägget, emot den statliga utredning som ska komma fram till om man bör stifta en lag som kan ge tull och polis möjlighet att beslagta droger som ännu ej är förbjudna. Givetvis har han rätt i att detta är befängt. Man kan inte beslagta saker som inte är olagliga. Att inte följa de lagar man satt upp är missvisande och kommer att leda till förvirring och den enskilde polisens eller tulltjänstemannens godtycke. Här borde man istället bli väldigt mycket snabbare på att narkotikaklassa nya preparat. Det finns enormt bra sökmotorer på Internet nu för tiden och ungdomarna använder sig av dem hela tiden. Om myndigheter som arbetar med narkotikaprevention istället lade tid på att lokalisera nya websidor, nya droger och nya införselsvägar och sedan hade ett system som gjorde det enklare att snabbt komma åt de nya preparaten så tror jag att vi hade fått en mycket mer effektiv jakt på nya farliga preparat.
Håller dock inte med honom i det han kallar sitt ”bonusargument”, som han visserligen endast framställer med viss försiktighet. Argumentet är att man kan minska uppfinning och insmuggling av farligare substanser om man legaliserar en del mindre farliga. Alexandersson har förstås en poäng i att allt fler ”märkliga preparat dyker upp” i samband med att droger förbjuds. Människor har en tendens att inte ge sig om de verkligen vill ha något. Men detta betyder inte att bör legalisera andra, mindre farliga preparat. Jag tror inte att uppfinningsrikedomen skulle minska hos de människor som söker den ultimata kicken - varken i tillverkning av nya preparat eller inslussningsvägar i landet. Lätta droger är oftast inte nog för dem. De är blandbara substanser, så som vi använder Coca Cola och Tonic till vår rom eller vodka. Då behöver vi inte ens börja tala om alla de människor som tjänar riktigt bra pengar på andras beroende.
Droger som inte kan användas i medicinska syften, bör inte heller ha någon anledning att finnas i landet om de är farliga för människors välbefinnande. Så då kan de lika bra vara förbjudna och hindra en och annan unge att blanda en livsfarlig cocktail. Eller?
Om vi talar om inkörsportar och sådant, är ju varje ny ”lätt drog” en ny väg in, även om jag personligen inte tror att det stoppar den som ändå tänkt prova något. När man väl bestämt sig att prova en drog(utöver alkohol och tobak), spelar inte de olika substanserna roll, utan tillgängligheten till dem.
Jag skulle därför, efter ett par framlagda argument, försiktigt argumentera mot att man skulle tillåta s.k. ”lättare droger”. Med det sagt tycker jag också att Alexanderssons övriga argument är tillräckliga för att sänka utredningens förslag.
detta inlägg. Alexandersson argumenterar i inlägget, emot den statliga utredning som ska komma fram till om man bör stifta en lag som kan ge tull och polis möjlighet att beslagta droger som ännu ej är förbjudna. Givetvis har han rätt i att detta är befängt. Man kan inte beslagta saker som inte är olagliga. Att inte följa de lagar man satt upp är missvisande och kommer att leda till förvirring och den enskilde polisens eller tulltjänstemannens godtycke. Här borde man istället bli väldigt mycket snabbare på att narkotikaklassa nya preparat. Det finns enormt bra sökmotorer på Internet nu för tiden och ungdomarna använder sig av dem hela tiden. Om myndigheter som arbetar med narkotikaprevention istället lade tid på att lokalisera nya websidor, nya droger och nya införselsvägar och sedan hade ett system som gjorde det enklare att snabbt komma åt de nya preparaten så tror jag att vi hade fått en mycket mer effektiv jakt på nya farliga preparat.
Håller dock inte med honom i det han kallar sitt ”bonusargument”, som han visserligen endast framställer med viss försiktighet. Argumentet är att man kan minska uppfinning och insmuggling av farligare substanser om man legaliserar en del mindre farliga. Alexandersson har förstås en poäng i att allt fler ”märkliga preparat dyker upp” i samband med att droger förbjuds. Människor har en tendens att inte ge sig om de verkligen vill ha något. Men detta betyder inte att bör legalisera andra, mindre farliga preparat. Jag tror inte att uppfinningsrikedomen skulle minska hos de människor som söker den ultimata kicken - varken i tillverkning av nya preparat eller inslussningsvägar i landet. Lätta droger är oftast inte nog för dem. De är blandbara substanser, så som vi använder Coca Cola och Tonic till vår rom eller vodka. Då behöver vi inte ens börja tala om alla de människor som tjänar riktigt bra pengar på andras beroende.
Droger som inte kan användas i medicinska syften, bör inte heller ha någon anledning att finnas i landet om de är farliga för människors välbefinnande. Så då kan de lika bra vara förbjudna och hindra en och annan unge att blanda en livsfarlig cocktail. Eller?
Om vi talar om inkörsportar och sådant, är ju varje ny ”lätt drog” en ny väg in, även om jag personligen inte tror att det stoppar den som ändå tänkt prova något. När man väl bestämt sig att prova en drog(utöver alkohol och tobak), spelar inte de olika substanserna roll, utan tillgängligheten till dem.
Jag skulle därför, efter ett par framlagda argument, försiktigt argumentera mot att man skulle tillåta s.k. ”lättare droger”. Med det sagt tycker jag också att Alexanderssons övriga argument är tillräckliga för att sänka utredningens förslag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
