Ont i själen

Sommaren 2001 höll min pappa en stor 60-årsfest på värdshuset i byn där han köpt sitt nya hus i Danmark. Han pratade om de hårda åren som arbetslös efter bilolyckan som gav honom whiplash, om kronofodgeskulden efter bagerikonkursen och kampen mot sin depression. Han berättade lyckligt om hur allting nu hade vänt, att de 20 år som gått var över och att de kommande tio skulle ge det han längtat efter. Han hade äntligen vunnit kampen mot försäkringskassan och fått gå i förtidspension, han kunde nu dra sig tillbaka i sitt lilla hus i Danmark, påta i trädgården och sitta i sin bil och titta på regnet. Ett par veckor senare vaknar han och kan inte röra sig. Han har under natten fått en stroke som förlamat honom i hela vänster sida. Han släpar sig ut i köket och ringer ambulans.

Detta var sju år sedan. Min pappa lever fortfarande, efter många upp- och nerturer med framsteg som att lära sig gå på nytt och bakåtsteg som nya strokes. Varje ny stroke har varit ytterligare en påfrestning och varje gång har vi trott att slutet var nära. Men han lever fortfarande, en fånge i sin egen kropp. Min pappa kan fortfarande tänka och förstår vad som händer runt omkring honom, men han kan inte äta, gå på toa, stå, sitta eller läsa själv. Han är rullstollsbunden diabetiker med grå starr så han hör inget, ser inget och får mat genom en sond. Detta helvete skulle jag inte önska någon, inte ens min värsta fiende. Men min pappa har en sak, han har nordiskt medborgarskap och familj i Sverige. Därför får han vård här. Annat är det för Housang Makhdoom, 77 år från Iran som vi läst om i tidningarna ett tag. Han är precis som min pappa rullstolsbunden och sjuk på grund av en stroke. Han och hans familj genomlider samma helvete som vi, men de har ytterligare en påfrestning. Housang är inte svensk medborgare och Migrationsverket vill därför utvisa honom trots att två oberoende läkare menat att han inte skulle klara en sådan resa. Varje gång jag ser Housang på bild i tidningen hugger det i mitt hjärta. Jag tänker på min pappa. De har samma tomma blick, samma uppgivenhet, samma helvete. Jag tänker på hur det hade varit om det var min pappa som skulle utvisas. Jag kan nästan inte hålla gråten borta. Det gör ont i själen.

Men nu finns det en liten strimma hopp för Housang, Migrationsverket har gått med på att en av deras valda förtroendeläkare ska undersöka honom. Om deras läkare kommer fram till samma sak som de två andra läkarna får Housang stanna. Mina tankar går ut till Housang och hans familj, hoppas hoppas de slipper mer helvete. De har helvete nog så det räcker.


Bilden kommer från Metros artikel om Housang. Den kan du läsa här.